Käkkrossens tandplatta-som vanligtvis kallas en "käftplatta" eller "käftfoder"-är en kritisk-nötningsbeständig komponent i en käkkross. Den består av två typer: den fasta käftplattan och den rörliga käftplattan; material krossas genom den ömsesidiga kompressionen som utövas av dessa två plattor.
Käftplattor tillverkas vanligtvis av material som hög-manganstål. De kan ha olika design-inklusive segmenterade eller böjda profiler-och är fästa vid maskinramen och den rörliga käften med bultar eller kilar. När de väl är slitna kan deras livslängd ofta förlängas genom att vända, byta eller byta ut plattorna.
Käftplåtar är de mest använda reservdelarna i käftkrossar; vanliga alternativa namn inkluderar "tandplattor" och "käkfoder".
Käftplattorna i en käftkross är kategoriserade i fasta och rörliga typer, som fungerar som de primära -nötningsbeständiga elementen i maskinen.
Käftplattor är designade för användning i käftkrossar och liknande krossutrustning.
Beroende på den specifika modellen av käftkrossen finns käftplattor tillgängliga i en mängd olika storlekar och specifikationer.
Under driften av en käftkross, utför den rörliga käften-försedd med den rörliga käftplattan- en fram- och återgående rörelse; denna åtgärd skapar en tryckvinkel mot den fasta käftplattan och krossar därigenom stenmaterialet. Följaktligen är käftplattan en av komponenterna i en käftkross som är mest känslig för skador (klassad som en "slitdel").
Materialsammansättningen i en käftkrossars tandplatta påverkar direkt dess slitstyrka, livslängd och krossningseffektivitet. Traditionella material består främst av hög-manganstål-som ZGMn13, Mn13Cr2 och Mn18Cr2-som har utmärkt motståndskraft mot stötbelastningar och överlägsna härdningsegenskaper.
Under vissa driftsförhållanden kan dock otillräcklig arbetshärdning-uppstå, vilket kan leda till ökat slitage på plattorna. För att förbättra prestandan har olika förbättrade material utvecklats: Modifierat hög-manganstål-som uppnår modifiering eller dispersionsförstärkning genom tillsats av element som Cr, Mo, W, Ti, V och Nb för att öka initial hårdhet och sträckgräns; Medium-manganstål-kännetecknat av lägre austenitstabilitet, som lätt inducerar martensitisk fasomvandling vid stöten, vilket förbättrar slitstyrkan med över 20 % jämfört med traditionellt hög-manganstål; Medium-kollågt-legerat gjutstål-som kombinerar hög hårdhet med tillräcklig seghet för att motstå skärnötning och utmattningsspjälkning orsakad av upprepad materialkompression, vilket ger en livslängd som är mer än tre gånger längre än för hög-manganstål; och bimetalliska kompositmaterial-som kompositer av hög-kromgjutjärn och hög-mangan eller låg-legerat stål-som utnyttjar ytskiktets överlägsna slitstyrka och basskiktets höga seghet för att uppnå en relativ förbättring av slitstyrkan på 300 %.
Materialvalet kräver en omfattande övervägande av faktorer som slagbelastning, materialhårdhet och slitagemekanismer. För stor-krossar, som utsätts för tunga stötbelastningar, är modifierat eller spridnings-förstärkt hög-manganstål det föredragna valet; för medelstora- och små-krossar, där slagbelastningarna är relativt lägre, ger det högre teknisk och ekonomisk effektivitet att välja mellan-kollågt-legerat stål eller hög-kromgjutjärn/låg-legerat stål. Vid bearbetning av hårda material bör prioritet ges till material med hög hårdhet. Om skärande nötning är den dominerande slitningsmekanismen, bör materialvalet prioritera hårdhet; omvänt, om plastisk deformation eller utmattningsnötning är den primära mekanismen, bör fokus läggas på materialets plasticitet och seghet.
